Hej!
Det var länge sedan jag öppnade min blogg. Jag har varit så upptagen under Barbros sjukdom med besök, sköta huset, hunden och tomten, ekonomi och allt annat som vi tidigare varit två om.

Jag ska berätta om Barbros sjukdom, så alla som läser får rätt info. Man har konstaterat att Barbro lider av Parkinsons sjukdom. Läkarna har på olika sätt, alltid olika läkare, medicinera bort besvären. Mer och mer märkte vi att det slog sig på nerverna. Man skrev ut Sobril, vi besökte akuten tre gånger och fick svaret:Ta två Sobril och åk hem. Till slut förstod vi att det var medicinförgiftning och påtalade det. Här hemma visste jag inte vad jag skulle göra för att hjälpa Barbro. Till slut lyckades jag få tid hos Dr. Bylin i Bergby, på hennes lunchrast och tack för det. Hon såg genast problemen och skrev en remiss till Psyket i Gävle. Vi åkte dit (oj vilken färd) och Barbro blev intagen direkt. Det var den 23/7 och genast började nertrappningen av Sobril plus medicinering för abstinens, ångest, nerver och Parkinson. Det var fruktansvärt synd om barbro. Hon åt inte, låg i sängen oförmögen att klara toalettbesöken eller hygienen själv, kunde inte gå. Ibland var Barbro apatisk, ibland i panikångest, grät ofta och såg inget slut på eländet. Man trappade ner Sobrilen och det var jobbigt. Omgivningen var heller inte den roligaste med folk som var riktigt dåliga. Fanns ingen att prata med. Jag var där varje dag och Stina och Göran turades om att besöka på kvällarna.

Den 14/8 blev Barbro flyttad till AVA i Gävle, där man skulle besluta vad som skulle ske i fortsättningen. Olika läkare varje dag med olika lösningar och mediciner. Någon bättring kunde man se i alla fall. Barbro kom ur sängen och kunde ta kortare promenader (5 meter) med stöd av oss besökare. Dessutom började hon äta, men såg ut som regnvåt sparv, ömklig. Hur som helst så blev det förbättringar och efter besök hos neurologen (som inte gav något) förflyttades Barbro den 24/8 till Västerbacken i Söderhamn, ett korttidsboende där man är under uppsikt av sjukvårdspersonal och hemtjänsten. Den 16/9 ska man göra en utvärdering för att se om Barbro kan åka hem. Dessutom ska man göra ett besök i hemmet för att se om man måste handikappanpassa.

Som läget är nu så måste jag, som besöker Barbro varje dag, säga att hon gjort stora framsteg. Nu sköter hon sin hygien själv, kan gå bra med rullator och ibland går vi en vända utan men med mitt stöd. Hon går hela dagarna i korridoren för att träna sig och för att det är så långtråkigt. Det är mest gamlingar där, så hon har inte många att prata med. Jag har dagstidningar med mig så at hon kan läsa. Allt har blivit mycket bättre och jag tror hon klarar sig bra hemma. En förutsättning är förståss att jag får vara frisk. Så är det alltså nu.

Att jag kom igång att skriva var att Kevin, ett av våra barnbarn, hittade min blogg. Han skrev en så fin kommentar, som jag ska visa Barbro. Jag har ju inte skött kontakterna utåt speciellt under den här tiden, men det ska bli bättre nu i takt med att Barbro blir bättre.

Det var allt för denna gång.